Den som läser biologi, kemi eller materialvetenskap stöter tidigt på mikroskopi, och många tror först att allt handlar om att vrida upp förstoringen. Så enkelt är det inte. Tekniken används också långt utanför föreläsningssalen. Ett företag som levererar till industri och laboratorier beskriver till exempel sina produkter för mikroskopi med allt från stereomikroskop till bänkbara svepelektronmikroskop.
Varför ljuset sätter en gräns
Ernst Abbe beskrev att ljusmikroskopets upplösning stannar vid ungefär halva ljusets våglängd, cirka 0,2 mikrometer[2]. I ett vanligt ljusmikroskop syns därför hela celler och vissa organeller. Ett normalstort virus eller enskilda proteiner går däremot inte att urskilja.
Här finns en skillnad som är lätt att missa inför en tenta. Förstoring och upplösning mäter olika saker. Förstoringen är så pass standardiserad att ISO 8039 anger värden, toleranser och symboler för förstoring hos de avbildande delarna i ett ljusmikroskop[1]. Att det står "100x" på objektivet säger alltså hur mycket bilden förstoras. Det säger inget om hur små detaljer som faktiskt blir synliga. Förstorar du förbi upplösningsgränsen blir bilden bara större och suddigare.
När elektroner tar över
För att komma under ljusets gräns används elektroner i stället för ljus. Ett elektronmikroskop kan på så sätt nå ner till cirka 0,1 nanometer[3], ungefär två tusen gånger finare än gränsen för synligt ljus.
Svepelektronmikroskop, SEM, används för högupplöst avbildning av materialytor och ger information om struktur, topografi och sammansättning på mikronivå. Det är vanligt inom felanalys och materialforskning, i lägen där ett optiskt mikroskop inte räcker till. Priset är mer arbete före själva analysen. Proverna behöver ofta beredas genom beläggning, snittning eller ytbehandling, och ett beläggningssystem kan till exempel lägga på ett tunt skikt genom sputtring eller kolbeläggning. Vilken beredning som passar beror på provets material och vad du vill mäta. Fråga den som ansvarar för instrumentet innan du förbereder något själv.
Så väljer du metod för ett labbprojekt
Innan du bokar instrumenttid kan du gå igenom några frågor:
- Hur små är detaljerna du vill se? Ligger de över cirka 0,2 mikrometer kan ett ljusmikroskop räcka.
- Är det ytan eller strukturen inuti som intresserar dig?
- Leder provet ström, eller behöver det beläggas först?
- Hur mycket tid har du för provberedning jämfört med själva analysen?
Börja med den enklaste metod som faktiskt kan besvara din fråga. Ett ljusmikroskop går snabbt att använda och kräver lite beredning, och resultatet visar ofta om du behöver gå vidare till elektroner. Skriv ner dina svar på frågorna ovan och ta med dem till handledaren. Då blir samtalet konkret och du slipper boka tid på ett instrument som visar mer än du behöver, eller för lite.